Världsrekordet

Som från ingenstans högg den hårt. Blodet började pumpa i kroppen, endorfinerna strömmade till och jag kunde nästan se hans ådror pulsera där han stod där i aktern.

Det här var ingen vanlig fisk, det kunde jag se på honom. Han som aldrig rör en min, han som helt oberörd slänger tillbaka en fyrakilos muttrandes att den minsann inte är något att spara på. Och jag vet vad som kommer härnäst. Jag stänger av öronen för att slippa känna förnedringen när han berättar.

- "När morfar och jag var och fiskade i..."

Jag har hört det förut. Vill inte höra mer, känner mig mindervärdig. En känsla av att hur mycket jag än fiskar kommer jag alltid ligga några kilo under. Och det stör mig, jag är van att ligga några kilo över, om vi bortser från fiske.

Men där står han nu, skrikandes och flämtandes, drar som aldrig förr och jag känner att jag måste säga någonting. - "Den där är stor", harklar jag ur mig. - "Lätt över 20 kilo", svarar han med andan i halsen. Över 20 kilo tänker jag, jaha där var min trofé, laxen, som bortblåst.

- Håven! Håven!, ropar han och jag slänger mig ner efter den.

Spöet böjde sig nu så pass att spötoppen nuddade vattnet. Som erfarna fiskare vet vi att det inte bådar gott. Om spötoppen rör vid ytan kan man lika gärna packa ihop och åka hem, det blir ingen fisk idag. Hans öde var därmed redan bestämt. Han skulle inte få upp den. Hur mycket han än slackade, vevade, ryckte eller drog så skulle detta monster inte ge vika.

Vi ser hur denna gammelgädda närmar sig båten. Den är minst 1.5 meter lång och kan omöjligt väga under 30 kilo. Men vi får inte upp den. Den liksom fortsätter förbi båten i en nästan provocerande långsamt fart. Det är som att den vill visa oss vad vi bråkar med.

Sakta, sakta försvinner den ut ur vårt synhåll och det är bara att börja om. Än en gång försöka dra in den till båten. Besvikelsen är stor över att vi inte fick upp den, den var ju trots allt bara någon meter från båten. Men han tar nya tag. Han slackar, vevar, rycker och drar, men inget händer. Monstret fortsätter bara iväg åt motsatt håll, som om den inte ens märkt att den har en tre-krok sittandes i käften och en arg finne som drar så mycket han orkar.

Det är då förbannelsen kickar in. Ni minns spötoppen? Mm, just det, spötoppen.

Jag ser hur han plötsligt flyger bakåt. Han får tag i en kant och lyckas hålla sig kvar i båten. Den är borta. Besvikelsen fullständigt sköljer över oss och vi säger ingenting till varandra. Inte ett ord.

Vi gör nu vad vi borde ha gjort på en gång. Packar ihop och åker hem. Vi säger fortfarande ingenting, vi bara puttrar sakta iväg med en tomhet vi aldrig kännt förr. Tittar besviket ut över vattnet, och det är då vi ser den.

Stocken.


Så kan det gå, när man är ute med storfiskaren Björn.